jag mår svart/vitt

Jag har troligen en form av depression igen. jag är allmänt less på mitt liv med att bara vänta o vänta o vänta... sen att ha allt mindre o leva på i vardagen när utgifterna inte kan sjunka mer, eller jo en sak kan igentligen sjunka men det är ett beroende som jag bett om hjälp med så ofta men jag får bara det ena efter andra tipset o inget mer. det är det enda som är nån form av "lycka" dock i tillfällig form, sötsaker alltså. 

 

vet inte vem fan jag ska kunna prata med om detta för får känslan av att jag blir för tjatig o då ignoreras jag säkert. har iaf märkt det mer på fb där jag har lättare för o skriva hur jag mår men får knappt nån notis från folk. känner mig inte lika lyckad o inte lika uppskattad i samhället. Att ens tänka tanken på att hitta nåt ställe som vill ge en sånn som mig chansen till ett jobb, som måste mutas av bidrag för att bli intresserad känns mer o mer lönlöst. Har nu vart inskriven hos en Sius sen juni ifjol o ja, det har hitills bara blivit nej från dom få ställen hon kollat med. Känner ibland att det är lika bra o skita i engelskan för jag blir ofta så orolig över min ekonomi att jag inte orkar fokusera. 

 

Tröstätandet har ökat endel sen jag kom tillbaka ifjol o det är typ det enda jag kan göra för o inte bli tokig av rastlöshet, att dricka god läsk o tugga på choklad... Hade inte jag haft min sertralin medicin hade ångest anfallen blivit ett helvete, det blir fortfarande jobbigt men går att härda ut om jag får vara hemma o vila. Hur länge ska jag orka med detta elände med att knappt ha pengar kvar efter hyra o räkningar? kläder går sönder, solglasögonen är förstörda o mycket annat.